Till startsida
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Lagen ändrades men makten rubbades inte

Nyhet: 2010-10-04

Hon var jämställdhetsombudsman på 90-talet, samtidigt som frågor om jämställdhet lyftes upp på det politiska planet av de feministiska aktivisterna i Stödstrumporna. Det var läge för ett stärkande av jämställdheten på det formella planet och juridiken blev hennes främsta redskap. Vi har pratat med Lena Svenaeus om den tiden och vad som hänt senare.

När det mot slutet av 70-talet var aktuellt med den första jämställdhetslagen inom arbetslivet, möttes förslaget av starkt motstånd från arbetsmarknadens parter. De ansåg att det var arbetsgivare och fackförbund som skulle ansvara för jämställdheten och var genomgående negativa både till lagstiftning och till statlig tillsyn.

– Statsrådet Karin Andersson erbjöd mig att bli den första Jämo. Förslaget hade lämnats av LO och det var säkert ett försök att blidka de motsträviga fackförbunden. Men jag var ganska ung då och kände mig inte redo för uppdraget. Istället blev jag ställföreträdande Jämo med uppgift att driva processerna i Arbetsdomstolen. Jag tycker att vi under Inga-Britt Törnells ledning hade en bra balans mellan att driva diskrimineringsärenden och aktivera jämställdhetsarbetet ute på arbetsplatserna. Idag har den del av lagstiftningen som handlar om det praktiska jämställdhetsarbetet försvagats. Därmed har man berövat inte bara tillsynsmyndigheten, som idag är DO, utan också de fackliga organisationerna viktiga redskap för att motverka diskriminering. Jag är övertygad om att intresset för att träffa kollektivavtal skulle vara väsentligt större om vi hade skarpare regler. Kollektivavtal är ett mycket bra redskap i kampen mot diskriminering.

Statsvetaren Tanja Olsson Blandy har skrivit en avhandling om hur skillnaderna i lagstiftning i EU och Sverige ledde till konflikter och rubbad maktbalans på arbetsmarknaden. Här beskrivs också hur Lena Svenaeus lyckades driva likalönefrågan ett steg vidare. Hur känns det att vara föremål för en avhandling?

– Det är både roligt och hedrande. Jag blev förvånad när Tanja ringde och meddelade mig detta, och då erinrade jag mig att hon intervjuat mig några år tidigare. Det var en enda men omfattande intervju och jag gav henne rätt mycket information och material bl.a. vad vi kallade augustibreven. En gång om året, i augusti, skrev vi nämligen till departementet och redovisade våra erfarenheter av jämställdhetsmålen i AD, ofta med krav på förändring av lagstiftningen. Vi stödde oss på EU-rätten och visade på olika brister som fanns i den svenska tillämpningen av reglerna.

Om införandet av Jämo gav det resultat som avsågs återstår kanske att utreda. För vissa var Jämo kanske dessutom ett hot. Någon skribent på Svenska Dagbladet ansåg att Lena Svenaeus var den farligaste lobbyisten i landet. Motståndet var särskilt stort när hon drev målen om lika lön för likvärdigt arbete och jämförde barnmorskors och ingenjörers arbeten och löner på regionsjukhuset i Örebro. Det var mål som krävde ett mycket omfattande förarbete och absolut ingen enmansinsats. Jag hade mycket skickliga och engagerade medarbetare på JämO, säger Lena Svenaeus.

Av det Lena Svenaeus beskriver skulle man kunna tro att hon hade starkt stöd på departementet, men så var det inte alltid när det gällde tjänstemännen. Men de respekterade i alla fall specialmyndighetens kompetens. Att JämO, som Tanja visat, faktiskt påverkade lagstiftningen berodde också på stöd och engagemang hos jämställdhetsministrarna. Lena Svenaeus nämner särskilt Margareta Winberg som såg till att det kom in konkreta bestämmelser om kartläggning av löneskillnader i lagen.

I ett av målen prövade EG-domstolen om det överhuvudtaget gick att jämföra en barnmorskas och en ingenjörs arbeten. Arbetsgivaren Örebro läns landsting menade nämligen att arbetena var alltför olika för att kunna jämföras och att de därför inte omfattades av rättsregeln om lika lön för likvärdigt arbete. JämO vann i EG-domstolen. Arbetsdomstolen konstaterade sedan att arbetena var likvärdiga men att mannen ändå skulle ha högre lön av marknadsskäl.

– Man kan säga att vi vann en halv seger, men också att makten vann över rätten. AD kompromissade sig till en lösning som innebar att makten att bestämma om löner finns kvar intakt hos arbetsmarknadens parter. Respekten för arbetsmarknadens parter har gått före individens krav på en icke diskriminerande lön.

Under senare år har frågor om jämställdhet åter blivit aktuella. Som vi har visat tidigare var frågan om jämställdhet vid valet en viktigare fråga bland väljarna än bland våra politiker. Man kan anta att sättet för staten att organisera arbetet för ökad jämställdhet har betydelse. Riksdagen har, på den borgerliga regeringens förslag, valt att samla alla lagregler om diskriminering i en enda lag och lägga ner JämO och övriga ombudsmän på diskrimineringsområdet och istället skapa en enda myndighet. Nu är det Diskrimineringsombudsmannen, DO, som ska utreda anmälningar om diskriminering på grund av kön, könsidentitet, etnisk tillhörighet, religion, sexuell läggning, funktionshinder och ålder. Lena Svenaeus hade velat ha kvar JämO och en särskild jämställdhetslag.

– På 90-talet föreslog vi att man skulle inrätta ett ombudsmännens hus. Vi menade att den optimala lösningen var att samla stödfunktionerna till ett gemensamt kansli. Parat med att de olika ombudsmännen kunde behålla sina specialfunktioner.

Nu är de gamla enheterna upplösta. Man har genom nyordningen förlorat mycket av den breda verksamhet som JämO bedrev, inte minst när det handlar om stöd till det praktiska arbetet ute på arbetsplatserna. Lagen sätter inte längre fokus på arbetet med aktiva åtgärder. Småföretagares argument om byråkratiskt krångel väger tyngre än intresset att arbeta förebyggande mot diskriminering. Jämställdhetsplaner och lönekartläggningar behöver nu bara göras vart tredje år och dessutom endast på arbetsplatser med 25 eller fler anställda. Tidigare gick gränsen vid tio anställda. Bra är däremot regeringens fortsatta ekonomiska stöd till verksamheter som arbetar med det svåra problemet våld mot kvinnor. Det gäller också prostitution och människohandel.

En annan fråga som vuxit i styrka under senare år är kravet på ökad jämställdhet i företagsledningarna.

– Det är en utmärkt tanke och jag tror på den norska modellen. Det finns inget som talar för att ytterligare uppskov ”i frivillighetens namn” skulle lösa det kompetensproblem som bristen på kvinnor i bolagsstyrelserna innebär. Mycket av motståndet handlar om att det finns personer som inte vill släppa ifrån sig makt. Då kan lagstiftning vara ett sätt att bryta upp de gamla urvalsmodellerna i kostym och slips. Men en lagstiftning om kvotering måste vara konkret och också innefatta bestämmelser om kontroll och påföljder för den som struntar i lagen. Det är dessvärre vanligt att regler som handlar om jämställdhet uttrycker fromma förhoppningar, bör istället för skall. Och det är också vanligt att man tämligen riskfritt kan bryta mot jämställdhetsregler typ lönekartläggning.

Länkar inom Jamiprogram.se:
Tanja Olsson Blandys avhandling om Jämo
(S) kräver kvotering till företagsledningarna

AV:

© Göteborgs universitet Box 100, 405 30 Göteborg
Tel. 031-786 0000, Kontakt

| Karta

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?